onsdag, 4 Juli, 10:58

När man kommer på sig själv sitta vid frukostbordet, lyssnar på musik som strömmar högt ur högtalarna med tårar i ögonen. Jag älskar ord, och har alltid gjort. Jag lyssnar ofta på musik som talar till mig, ger mig en känsla och som säger de rätta sakerna för stunden. Nyss fick jag den känslan. Att det kanske är dags att släppa ut allt nu.  

Jag sitter på en stol i min moster hus. Smuttar på en kall chai tea och blickar bort mot katten jag passar. Hon ligger i gräset och solen värmer hennes svartvita päls. Och jag sitter här med gråten i halsen. Så att det nästan svider längst hela strupen. Jag vet inte vad som hänt. Det vet jag oftast aldrig när jag väl börjat gråta. Det är en skön känsla, som om jag sprack en bubbla som har växt sig större inombords. Det var längesen jag var ledsen på riktigt nu. Jag vågar inte riktigt längre.  

I början av året kommer jag ihåg att jag grät varje dag. Verkligen varje dag. Jag var okontaktbar i flera veckor för jag var så psykiskt slut. Men ni vet – man kommer till den nivån i livet när man bara skiter i vilket. Vissa människor kommer alltid vara elaka, kommer trycka ner dig och få dig att känna dig liten. Men jag har slutat bry mig. Jag har stängt av allt det där. Hör bara vad jag vill höra och gör det jag vill göra. 

 Mina ärr börjar läka nu för att jag har blivit starkare. Jag gömmer mig inomhus fastän solen äntligen är framme och värmer skönt. Jag gömmer mig här inne för att jag är rädd. För även om jag ser världen med andra ögonen nu är jag fortfarande rädd för att se den i svart och vitt igen. Det går fort om man släpper taget ni vet.  

Men okej. Nu går jag ut och gör denna onsdag. Min lediga dag på länge och njuter av vad jag har i livet just nu - Vänner som jag håller väldigt, väldigt kärt.