En gång för några år sen låg jag i min säng i två dagar. Jag pratade inte, åt inte eller gjorde något mänskligt beteende. Jag bara låg där i min ensamhet, i min tystnad. Stirrade in i väggen, somnade om och vaknade tills solnedgången den höstdagen. Ibland tittade jag runt i mitt dåvarande rum som hade en ljusgrön färg på väggarna. Färgen som kunde få vem som helst att vilja spy ner hela väggen. Så jag vände mig snabbt om igen. För att slippa ta itu med verkligheten. Låta allt vad livet betyder och består av åt sidan. För ibland, precis som idag, orkar man inte. Man bara kan inte. Kroppen säger stopp, stanna, låt mig vara.
Om man kunnat hade jag hoppa ur tiden. Bara för en stund. För att kunna andas när allt här inne får mig att kvävas. Känslan av att ingen luft kommer från lungorna och magen gör så ont att det bara går att ligga ner i fosterställning. Precis så. Man ligger där på sin 1,60 säng i 48 timmar och kan inte andas för man önskar man var någon annanstans. Bara tillfälligt. Tills jag säger att allt är okej. För det mesta är livet helt okej. Man måste bara på något sätt få allt att snurra runt tills den dagen då allt går ur balans. Som idag (egentligen hela denna månaden men..) så måste man bara få vara. Låta allt snurra runt, runt tills det har snurrat tillbaka till sin rätta axel. För visst är det okej att gråta. Det är okej att må djävligt dåligt och ont med vetenskapen om att det en dag kommer försvinna. Det kommer inte göra lika ont längre.
För visst behöver man bara tro? Eller hur? Att bakom dessa murar finns en betydligt bättre värld. För de bara måste vara så? Säg att det är så.
