via Planetblue
Min kusin är grym på att hitta inspirerande bilder. Och den som säger att man inte blev sugen på sommar nu ljuger tungan blå....
Nu, cykla till skolan i ett mindre härligt dimväder. Kram på er!
"Sometimes you must accept that not all will understand you. Sometimes you must accept that you are not the only person in this world. And most of all you must accept that life is unfair."
Jag överlever tänker jag. Andas och har gråten i halsen.Imorse påväg till jobb ramlade jag med cyklen på världens ishav. Slår huvudet i marken, får ett ömt öga och ett vackert blåmärke på vaden. Hur dum får man vara som cyklar i detta skit väder?Jag vände hemåt. Bröt nästan ihop.Blev arg på mig själv.Svor ut i luften.Nej. Idag vägrar jag gömma mig. Haltar tillbaka till jobbet.Dessa ångestattacker.Rak i rygg och intalar mig själv att varje motgång jag går emot gör mig starkare.Dörren som alltid brukar vara låst var idag öppen. Ha! Någon är trots allt på min sida idag.Kom hem från jobb 10:16. Redo att omfamna sängen med livets kramper men somnar istället en halvtimme mellan djuren, hunden på vänster och katten till höger.Istället för att ligga i sängen hela dagen och må fruktansvärt klär jag på mig,haltar till bussen,och går på veckans mattelektion. Får alla rätt på en sida i matteboken.Känner mig awesome.Umgås några fördrivande timmar med två bästa vänner. Äter rester från igår.Kommer hem och min man lagar tacos åt oss. Och en kladdkaka väntar i kylen.Och det viktigaste:Att jag gick emot strömmen. Jag bara gick och gick och gick även fast det kändes som en kamp mot en gladiator. För jag vann. Hellre lite blåmärken här och där än en svag kropp under ett täcke.