"It's not you. It's me."

För såhär är det.

Det kan göra sjukt jävlar vansinnigt ont under en längre period och en dag så försvinner det. Ibland förlorar man sitt livs kärlek. Pussar honom på sina välformade läppar och springer mot bussen för att inte missa den.

Hej då lilla lycka, vinkar man till dörröppningen.

Jag har länge tänkt på dagen då, jag och du, inte skulle vara ett ”vi” längre. Hur rädd man var att förlora ett spel som stavas kärlek. Ibland är förhållande lite som fia med knuff. Man ger sig in i en lek där hela världen lyser i olika färger.

Härligt och fint.

Men längst vägen tar man några fel svängar, säger något dumt och står still, och så spelar någon skiten ur en. Men oftast reser man sig upp igen och är redo att spela bort några fler liv. För det är vad man gör. För det finns ingen värre känsla än att förlora. Så man står där med sitt sista liv och kämpar. Helvetet vad man kämpar.

Man bygger upp murar som sköld runt sitt hjärta, ifall att om helvetet skulle braka ut. Murar som är 1,69 centimeter höga och två decimeter breda. Redo att kasta sig ut där och omfamnas av det okända. I virvelvindar, brak och dunder.

Så står man där, naken och instängd som en freaking robot. ”Våga inte krossa vad jag byggt upp”, skriker man som ett hot.

Och pang. Där står man. Utspelad och försöker pussla ihop kaoset. Man ligger där på badrumsmattan och undrar vart man gick fel. ”Jag följde ju alla spelregler precis som det stod att man skulle göra. Jag kanske sa alla dem där dumma kommentarerna vid fel tillfälle, men jag älskade varje dag trots allt hat. Herregud, jag sprang för liv och död för dig.”

Ungefär så.

Men man måste väll dö några hundra gånger innan man kan leva.